Sidor

söndag 25 oktober 2015

Dag 11— Mina husdjur

Nu är det ju nog förstås på det sättet att jag skriver rätt ofta om mina djur men jag tänkte att alltid finns det väl någonting nytt att säga om dem. Tänkte också att jag kan ju ta lite nya bilder a dem också så ni får se hur de ser ut i nuläget också. Alla bilder är tagna lite häromveckan/dagen typ. Förutom den av katten Månsa. Den är från i våras. Fast tja, inte har hon ändrats någonting sen i våras inte... De här bilderna är nog inte de bästa de heller. Bättre kan jag. Tycker jag själv åtminstone.

Men om vi nu ska börja med presentationen av djuren så kan vi börja med den största som nu egentligen inte är så stor. (139,5 cm i mankhöjd och ganska liten och behändig på ett sätt men han ser minan till att ta plats.)  Det är Zam jag pratar om nu, eller han heter ju egentligen Klockas Zamiro. 6 juni 1996 föddes han i Katternö. En mysig New Forest-gubbe i sina bästa år alltså. Zam kom hit i januari 2009 då jag och Becka ville ha en större ponny än shettisarna. Sedan blev det dock så att han blev mer Beckas än min eftersom hon började växa om mig och blev för lång för att rida shettisarna, dessutom så var hon mer intresserad av att tävla än jag var. Det här senaste året har jag börjat rida Zam mer nu då jag heller inte rider shettisar längre. Vi har börjat fungera rätt bra ihop och det är nog absolut helst Zam jag rider. Han är välskolad och inte för pigg. Då han inte är uppvärmd så är han rätt trög och stel men då han är uppvärmd brukar han bli mer framåt. Han är inte rädd för någonting förutom små spöken i buskarna och sådär. Nu har jag lärt mig att man ska bara fortsätta framåt och inte bry sig så mycket. (Jag brukar säga åt honom att det bara var var en kissekatt. Hihi.) Om jag ska säga vad som bäst med Zam så skulle jag säga att det är hans personlighet och humor och knasiga små vanor och just det att han är så trevlig och bra att rida. Zam tycker om bullar, att slicka på sin saltsten, hitta på bus och sola sig.



Sudden Joy eller Sniff som han brukar kallas är den yngsta av ponnyerna. Han är född 21 maj år 2000 här i skogen i Esse typ. Han kom hit i juli 2007 och det var meningen att han skulle vara sällskap åt Melinda tills vi hittade en större ponny men han lämnade hit (och kommer nog allra högst troligen att lämna hit resten av sina dagar.) För mig är Sniff speciell. Jag tror att jag sagt det förr... Men det är med honom som jag har tagit mig igenom mycket skit här i livet. Han har inte haft det så enkelt han heller, tidigare i livet hos tidigare ägare så var han ganska missförstådd, sedan så har han haft ganska mycket fång och problem med hovarna. Det här senaste året har det blivit mycket bättre med hans hovar som tur är. Han kommer nog inte att bli så mycket mer än promenadhäst och sällskapsponny men så länge som han inte har sjukt så är det ju bra. Sniff är annars en riktig skitunge att hålla på med. Lite sådär "spoiled brat". Rätt knepig att förstå sig på är han nog men det är lite det jag tycker om med honom. Det han tycker om mest här i livet är typ mat...och mat. Säkert någonting mer. Typ att bli borstad och att mysa tycker han också om säger jag så det blir lite variation här...



Melinda är min och min systers första ponny. Hon är född 4 juli 1991 så hon är äldst av ponnyerna. Hon börjar bli till åren men ännu finns det en hel del krut i henne.
Melinda är en riktig superponny. Inte på det sättet att hon är bra på dressyr och hoppning eller något. Hon har väldigt svårt att galoppera i höger galopp och kan inte så mycket, dessutom så är hon inte så snabb... Men hon tycker att det mesta är roligt och är med på allt och vi har nog också varit på en hel massa äventyr och konstigheter här genom årens lopp. Hon är dessutom världens snällaste. Joo...och det finns många som säger att deras ponnyer är världens snällaste men hon är faktiskt riktigt mysig och tycker om allt och alla. Förutom snögubbar, de tycker hon att är livsfarliga. Hon är förstås ett shettissto så envis är hon ju nog och har ju nog åsikter om hur hon vill ha det.
Melinda har väldigt fluffig vinterpäls, därför brukar hon kallas Hårboll. Hon brukar annars också kallas för Pona av någon orsak.



Fluffkaninen Sissi är en liten fluffig kanin som flyttade hit för lite mer än ett år sedan. Då var hon en liten vit, fluffig kanin. Nu är hon en rätt stor och fluffig kanin. Hon är ganska sprallig av sig och så är hon mysig och snäll. Inte lika bitsk som sin tantkompis iallafall.


Sedan har vi den här gamla kanindamen Perttu, eller Queen Perttu Magdalena. Yes, jag är bra på namn. Eller jag vet inte, Magdalena tycker jag är ett fint namn på en kanin. Iallafall, Perttu är en svart  kanin (med någon vit fläck under hakan). Hon är född typ i augusti 2009 så hon är alltså 6 år och börjar vara lite till åren. Hon är också den sista överlevande av den stam med kaniner som är födda Perttu är ganska bestämd av sig och lite bitsk.
Fast sedan så är nog både hon och Sissi rätt tama, de gömmer sig inte och springer undan bara för att man andas. Om man säger så.



Sist men inte minst så har vi Månsa, fammos katt. Hon är svart och lite vit och rätt fluffig. Hon är väldigt fundersam mot folk hon inte känner men annars så är hon en riktig personlighet hon också. Då jag är ut i stallet så kommer hon och ser till att få uppmärksamhet, sen rullar hon sig på marken på gårdsplanen och ser riktigt busig ut, sedan springer hon till fammo och faffas dörr. Då ska man springa efter. Jag tror liksom att hon ser det som en tävling och det är alltid hon som vinner... Då man kommer fram så kollar hon lite överlägset på en. Det är just med Månsa också, ibland känns det som hon stirrar in i ens själ. Hon har liksom runda kattuggleögon. Kanske är det bara det, eller så ser hon faktiskt in i ens själ. Vem vet. Jag hoppas på det senare.


Till sist vill jag också säga att joo, jag vet jag vet att hästar brukar inte räknas som husdjur. Åt det säger jag fuck er åsikt, mina ponnyer är visst husdjur, dessutom så har Sniff varit inne i vår källare säkert 3-4 gånger. Så det så.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar