Sidor

fredag 6 mars 2015

Mitt livs hästar

Det var någon utmaning på facebook som jag råkade bli utmanad i, 5 hästar i ens liv, en om dagen. För nästan en vecka sedan var det jag tror jag blev utmanad i det. Jag tänkte göra det men först var jag trött och orkade inte fundera på det och sedan så har internet bråkat någon gång då jag tänkte göra det också. Sen så är jag inget stort fan av facebook egentligen och nuförtiden känner mig obekväm med facebookstatusar. (Ja, plus att man borde utmana någon varje dag också, det tycker jag inte heller om att göra.) Så det blev till ett blogginlägg och 6 hästar i stället med 5 för att det gick inte att välja bort någon liksom.

De 3 första har jag upplevt både himmel och helvete tillsammans med och de betyder typ...allt. De hör till familjen och har gjort det i lång tid alla 3.

1. Melinda (född 4 juli 1991. E. Herkules U. Linda. Ras: Shetlandsponny.)

Min fina Hårboll (eller Pona som hon också kallas) som är min och Beckas första ponny. Vi har haft henne i 13 år maj. Vi har upplevt en massa saker tillsammans och hon har varit och är en stor del av mitt liv. De senaste åren så är det mest jag som har haft hand om henne och jag är väldigt stolt över henne. Hon fyller 24 i sommar och är i bra skick, frisk och pigg. Det är det inte alla gamla shettisar som är. Dessutom så är hon påriktigt världens snällaste, hon älskar alla. Hennes självförtroende är det inget fel på för hon förväntar sig att alla ska älska henne tillbaka också. Det som Melinda tycker om här i livet är att ha kul. Om det är någonting som hon inte tycker om så märks det ganska bra. Hon har inte heller varit någon ponny som man har vunnit tävlingar med, fast vi har väl haft kul. (Nåja, då hon var yngre så busade hon och kastade av mig ganska mycket  Någon utställningsponny har hon inte heller varit, hon ser nog kanske inte helt ut som en rastypisk shettis borde, men för mig är hon perfekt. 

2. Sudden Joy (född 21 maj 2000. E. Stjernens Orion U. Susina. Ras: Shetlandsponny.)


Av alla hästar i universum så är det han som kommer att vara "den" hästen för mig. Vi hör ihop.
Fast, Sniff (som jag kallar honom, helt enkelt för att han säger mycket sniff) skulle inte stanna här från början ens. Vi skulle ha honom som sällskap åt Melinda tills vi hade skaffat en större ponny men då började vi, speciellt jag tycka om honom så mycket så han stannade här även efter att Zam flyttat hit. 
I början sparkade han, var rädd för allt möjligt och stegrade sig då man kratsade hovarna på honom. Plus att han var (och är ännu) riktigt krånglig att komma överens med. Han går inte att rida på en ridbana, då strejkar han. Någongång har han också strejkat utefter vägen. Det var pinsamt. 
Dessutom så har han haft fång flera gånger och allt med hans hovar har varit riktigt mystiskt... Så nuförtiden klassas han nog som pensionär fast han är yngst av våra ponnyer. (Han blir 15 i maj.) 
Jag vet inte varför han blev så speciell för mig (och jag för honom), jag kanske föll för hans krångliga sätt att vara på och förstod att man måste ha tålamod och inte bli arg på honom. För egentligen så var han aldrig dum eller elak, han hade svårt att riktigt lita på någon och så är han väldigt känslig och försiktig på något sätt. Nuförtiden har han blivit mycket säkrare och tryggare. Det är därför han  kommer att stanna hos oss tills han dör (har jag bestämt.)
Iallafall, vi har funnits för varandra och det är som att han kan läsa mina tankar. Det är pågrund av honom som jag har börjat förstå hur mycket en häst faktiskt kan förstå. 
Inte mer om det nu, det blir så långt.... Och så tror jag att jag har skrivit om det här förr. Heh...

3. Klockas Zamiro (född 6 juni 1996. E. Korholan Lumiukko U. Lucky Bastelie. Ras: New Forestponny)

Kallas för Zam, Ponnin, Bullen eller Bullegulle. (Han tycker om kanelbullar nämligen.)
Världens härligaste gubbe som jag är glad över att ha. Zam kan allt. Han är välutbildad inom dressyr och kan hoppa (fast hans ben skulle inte hålla för allt för mycket hoppning tror jag) och så är han inkörd. (Nåja alla våra ponnyer är inkörda. Men alla New Forestponnyer är inte inkörda. Så.)
Zam har också en lite speciell humor och är...hmm...en sann personlighet. Han slickar på allt och alla och ser ibland ut att vara besatt av sina saltstenar. 
Zam har nog varit lite mer Beckas än min men nu har jag börjat rida honom mer så nu har vi kommit närmare varandra. Jag tycker så mycket om honom för allt knasigt och kul som han hittar på och för att han är en äldre man i sina bästa år som man kan lita på och rida barbacka och vara lycklig med. För ponnyfarbröder sina bästa år, de har varit med och vet hur saker går till. Det kan vara ett problem ibland förstås då man ska övertala honom att göra som man vill. Men för det mesta så är han underbar.


4. Kurrin Kirre (född 9 juni 1995. E. Kurri U. Maliina. Ras: Finnhäst.)

Kirre var hästen jag red på varannan ridlektion i ett års tid nästan, då jag gick på nian var det. Jag red Zam varannan gång och Kirre varannan gång. Sedan blev Kirre halt och nu är han väl typ pensionär.
Iallafall, han var stor och svart. Det var så coolt att rida honom tyckte jag. Han var ganska trög att rida i början men men efter en stund blev han mer framåt om jag minns rätt. Då gick han hur bra som helst. Då man skulle hoppa så brukade han vägra eller springa förbi hindren om man var osäker. Så då visste jag att om jag bestämmer oss för att hoppa så kommer han att hoppa. Då hoppade han. Kirre var det roligt att hoppa med, just för att jag visste att han inte hittade på någonting dumt bara jag såg över hindren och tänkte att vi ska över hindret. Och så där. Han hittade inte på dumheter fast han var rädd för små fåniga saker som en så pass stor häst inte borde vara rädd för. Fast det var nästan bara lite gulligt tyckte jag.  (Nåja, han är väl kring 160 cm så så stor är han inte, men kraftig och bred som finnhästar är.) Det var aldrig riktigt samma sak att rida lektion med någon annan häst än Zam då jag inte kunde rida Kirre mer. Och, om jag någongång ska ha en finnhäst så ska den vara som Kirre. Han är den bästa finnhästen jag träffat. Annars brukar de vara lite för stora och bökiga för mig. 

5. Carino (född 4 april 1980. Död 27 december 2012. E. Marino U. Cadora. Ras: Svenskt Halvblod)


(Inte min bild så jag ville inte klotta på den i onödan.)
Calle var hästen mamma hade i sin ungdom. Han var i "familjens ägo" från att han var 4 år tills han dog i slutet av december år 2012. Han blev nästan 33 år gammal. Gammalt för att vara ett svenskt halvblod. Calle var en av de första hästarna i mitt liv så att säga. Fast då jag var liten så tyckte jag bog mest att han var väldigt stor och brun. Han var 168 i mankhöjd så liten var han inte...
Då jag tyckte att Calle var stor och brun så tyckte Calle att jag var en liten och dum unge. 
Det var då mamma hade honom här i Ytteresse över sommaren åren 2000-2002. Annars så bodde han i Nykarleby hos mormor och morfar och i lite olika stall. (Nurk, Tavast och ett litet stall i Forsby.)
De sista åren då han bodde i Forsby brukade vi ofta fara och hälsa på Calle och borsta och syssla och pyssla i stallet då vi var i Nykarleby till mormor och morfars. Då jag växt upp kom vi nog bättre överens! 
Han var nog en speciell häst han också, även fast jag inte såg honom så ofta eller red honom så mycket (fast några gånger nog, det var häftigt att få rida Calle tyckte jag.) Han blev också pensionär på heltid då han var 27 om jag minns rätt så då var det ju ingen som red honom.
Men Calle, han fanns liksom där så det finns nog ett tomrum efter honom. Och han var lektionshäst vid Nurk någongång också så han lär nog ha varit betydelsefull för en hel drös med människor. 
- Vila i frid, fina gubben. -

(En del skriver Calle och andra Kalle. Nu skrev jag Calle med C... Det gör mamma åtminstone tror jag. Sådär btw.)


6. Tiltmenot (född 14 juni 2008. E. Super Arnie U. Exciting Lavec. Ras: Varmblodstravare. Amerikansk sådan.)


Då jag nu just skrev om Calle så kan jag säga att den här killen påminner lite om Calle så där till utseendet. Mamma tyckte också att det påminde om att rida Calle då hon red Tilten. Han gnäggar också lite på det sättet som jag minns att Calle gnäggade. Den stora skillnaden mellan dem är väl att Tilten är travhäst och travtränad och Calle var ridhäst från början. 
Det är nämligen min syster som har ridit in Tilten och han har blivit en riktigt trevlig ridhäst. Nästan mindre komplicerad än Zam ibland. 
Tilten är jättesnäll, väldigt vacker att se på och inte rädd för någonting egentligen förutom vattenpölar och skuggor. Han har haft enkelt för alla nya saker han har blivit utsatt för, till exempel färggranna hinder på en ridbana. Först tyckte han att de såg konstiga ut men en stund senare steg han över dem som om han aldrig gjort någonting annat.
Våren 2014 där i april så bodde han hos oss i lite över 2 veckor. Det var trevligt. Det tyckte Melinda också. Då bestämde hon sig för att Tilten skulle vara hennes pojkvän och tja, nog är de väl ihop ännu fast de inte ser varandra så ofta. Melinda har aldrig sagt att hon har gjort slut iallafall. 


Så... Vad vi kan konstatera är att jag oftast fastnar för pålitliga, rätt stadiga valacker med knasig humor. Dessutom kan jag konstatera att Melinda har delat hage med alla de här hästarna förutom Kirre. 
Och det här var minsan ett jobbigt långt inlägg att skriva och ännu finns det fler hästar som jag skulle kunna skriva om. 













Inga kommentarer:

Skicka en kommentar