Sidor

fredag 21 november 2014

But You Ask Youself, Where Is My Mind

With your feet in the air
And your head on the ground
Try this trick
Spin it
Yeah

Mjau. En av de låtar jag lyssnar på för tillfället. En låt som var med i filmen Sucker Punch. 

Yoav ft. Emily Browning- Where Is My Mind är det. Awesome, lugn och fin. 
Annars så lyssnar jag typ mest på Marilyn Manson för tillfället. Varsågoda för den informationen.

Nåja. Nu tänkte jag vara ärlig.
Det är November och det är mörkt. Det kommer att vara så här i några månader ännu. Idag har det nästan varit mörkt hela dagen. 
Och jag, jag fungerar inte så bra den här årstiden. Konstigt nog så går det ännu i November, fast November alltid känns mörkast. I November är det ännu lite skönt att det inte är ljust hela tiden på något konstigt sätt. Men sedan i Januari efter jul så är det värst tycker jag. Januari och och Februari är värst. Så är det bara. 
Idag märkte jag av det. "Det" är att jag helt enkelt inte är glad så ofta och jag känner bara hur lite jag orkar med allt. På ett sätt vill jag bara vara ensam, men ändå inte för då finns det för mycket plats för att tänka och det är inte alls bra att tänka en massa hela tiden. 
Och det finns inget bättre än att veta att det finns de som bryr sig om att jag finns.
Men bara så ni vet.
Jag kan vara tyst och snäsig och fräsig. Ledsen och sur och arg. Jag kanske inte orkar så mycket. 
Ja vet ni. Jag vet inte jag. Svårt att beskriva. Men iallafall, så är det. Jag tänker inte låtsas som att det är inget, fast det blir svårt. Jag brukar ju säga att det är inget hela fucking tiden. Jag är bara sån. Men jag tänkte försöka säga som det är nu ibland också eftersom jag har kommit fram till att det är bra att säga hur man har det ibland. Och det är okej ändå. Man kan inte tvinga sig själv att orka vara glad hela tiden och sådär. Det blir inte bättre idag, du kan inte göra så mycket. Så är det bara.

Men sen har jag också hästarna och utan dem vet jag inte hur det skulle ha gått.
För ikväll så kände jag riktigt hur allt var hemskt, det tog länge innan jag orkade ut ens men sedan då jag såg Zam och han var gullig och öffade och gruffade så  blev jag gladare. (Sen att vara och rida, det var lycka.)
Jag är lycklig som har honom och shettisarna. Jag vet verkligen inte hur det skulle ha varit annars.

Inte vet jag nu, det finns de som lever i värre helveten, men jag vet ju bara hur jag själv har det. Och det känns verkligen skit ibland. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar