Sidor

måndag 27 oktober 2014

Om mitt nitarmband som gick sönder idag. (Nu, mina sötnosar blir det storytime)

Joo. Bäst jag berättar historien om det. Det är liksom inte bara ett armband. Eller, klart, det är just ett jävla armband som det var men det var viktigt för mig.

Jag köpte det i september 2009. Då gick jag på åttan, var jag 14 år och skulle fylla 15 i november. Vi var påväg hem från lägerskola och stannade vid det där köpcentret Zeppelin utanför Uleåborg. 
Jag och Amanda gick väl omkring där. Och så hittade jag väl inget intressant. På den tiden sög jag på att shoppa. Hahah. Iallafall, jag hittade 2 saker av betydelse: en affisch med Ville Valo från HIM och just det där enkla, svarta nitarmbandet. Jag hittade det typ vid Lindex av alla ställen. Men det var nitar. Just då hade jag ett våldsamt behov efter nitar, bandtröjor, dödskallar och svarta saker. Jag minns att jag funderade en stund om jag skulle köpa det eller inte men då köpte jag det. Det var inte speciellt dyrt alls. Några veckor senare skulle jag se Nightwish live. Nightwish var mitt favoritband på den tiden. (Förutom Nightwish så tyckte jag om HIM, Pain och Dead By April. Sen började jag tycka om Apocalyptica som var förband åt Nightwish den kvällen. Jag borde också ha tyckt om Sonata Arctica för att det skulle vara just typiskt att jag skulle göra det. Och Rammstain så klart.)

Nåja, för att komma till saken. Lördagen den 19:e spetember 2009, då var jag lycklig. Det var ganska sällan som jag var lycklig på den tiden. Jag var ganska ensam. Jag var med Amanda i skolan, sen var jag mest med djuren, Becka och ibland med min kusin. Jag var ganska utfryst och dissad kan man säga. Kort sagt. Inte det minsta populär. En del killar i klassen såg nog också minsan till att jag skulle känna mig både utanför, fel, ful och äcklig.
(Fast, jag har aldrig riktigt klurat ut varför.)
Men. Den kvällen var jag lycklig då vi kom tillbaka till Hotellrummet. Just då, då jag var lycklig så tänkte jag att, nej, nu ska jag sluta bry mig i vad andra och de i skolan tycker.  Speciellt de i skolan. De tyckte inte om mig. Så liksom varför skulle jag behöva bry mig i vad de tyckte då? Jag ville nämligen se ut som en Goth men jag vågade inte för jag var rädd för vad folk skulle göra och säga då.
Det var ju så att mitt tjocka, burriga, självlockiga hår var fel. Det borde inte vara så. Men då tänkte jag att jag ska göra det så burrigt och stort så det är inte klokt heller. Sen skulle jag vara svartklädd och så skulle jag börja sminka mig och göra våldsamt svart eyeliner. Nitarmbandet skulle påminna mig om att jag vågar. Och jag vågade. Jag såg antaglien hemsk ut. (Fast det gör typ alla i början som är som jag.)
Nitarmbandet hade jag på varenda dag också. 
Sedan så blev jag kallad emo några gånger förstås, men på ett sätt fick jag lite mer respekt. Inte i klassen men då jag gick där i skolan i korridorerna så var det faktiskt lite så kändes det som.
Tja, sen minns jag då jag (eller frisören var det) hade färgat en svart och en röd slinga i håret. Helst ville jag ha helsvart hår men det var ingen populär idé här hemma. Men slingor, det gick bra. (Haha jag minns att moddeläraren sa att det var fint. Andra sa det också.)

Armbandet tappade en nit en dag också. Det råkade vara samma dag som Nightwish släppte låten "Storytime". Sen hittades den tappade niten och jag sparade den men jag ville inte lägga fast den igen.

Så fortsatte jag bara. Jag minns då jag gick på ettan i gymnasiet och vi hade en kurs (Disa) med kuratorn och psykologen som bara tjejerna fick vara med på som handlade om att lära sig att hjälpa sig själv och sådant yada yada. Då skulle vi berätta om en sak som betydde mycket för oss. Jag visade en bild av shettisarna och berättade om dem och sen drog jag något awkward om mitt armband också. Haha. Sen på ett enskilt samtal med kuratorn (då jag gick på ettan brukade jag tala med kuratorn ibland) så tyckte hon att det var bra det jag berättade om armbandet. Och att en nit var bort visade att allt inte är perfekt och inte behöver vara det typ. 

Ja ni kan ju tänka er att om man har på sig ett armband varje dag i 5 års tid så blir det slitet. Det blev till sist så stort så jag kunde dra det över handen utan problem. Ganska sjaskigt har det känts också.
Zam har också bitit i det några gånger...

Idag märkte jag att det var på väg att gå av.  Ni ser hur det ser ut på bilden....
Så jag hade på det för sista gången. Sen tog jag av det och drog lite i det och så gick det i 2 delar. Det gick lätt. Men det var lite konstigt. På ett sätt var det skönt att inte ha på det för det hade ju blivit så uttögat så att det var lite störande ibland. Sen det blev så stort så jag kunde dra det över handen så tänkte jag att om jag tappar det så ska jag inte söka efter det. 
Fast att bara en dag bestämma sig för att sluta ha det skulle inte gå. Så jag tänkte att jag slutar ha det då det är sönder eller då jag har tappat det. 
Nåja. Imorgon är första dagen på 5 år som jag inte tar på mig det.
Det känns okej fast handleden ser så tom ut. 
Fast jag har funderat på att göra en tatuering där. Sudden Joy. Eftersom Sniff heter Sudden Joy. Han är ju speciell för mig. Det vet alla som känner mig. Vi har någonting, han och jag.
Jag tror att jag skulle vara glad av att se att det står hans namn på min handled i resten av livet.
Det kommer säkert att göra skitont att göra det. Fast det gör inget. Sniff har haft fång och varit halt. Det är inte smärtfritt det liksom. Så att det skulle göra ont att göra en tatuering med hans namn skulle jag kunna ta. Utan problem. Vilken dag som helst.
Och jag känner att jag kan vara så mycket starkare nu än för 5 år sedan. Nu kan jag kämpa för min Sniff. Göra det rätta. Jag känner det på mig. 
Nog för att jag egentligen för tillfället är en loser utan jobb eller studieplats...men vet ni, jag har tuggat och svalt allt fanskap som har kommit. Usch vad det har varit beskt ibland. (Usch vad konstigt det låter btw.) Men här är jag nu och jag gillar vad jag har blivit. Jag har en plats här i världen. Eller något. Här är jag med mitt svarta och lila hår och winged eyeliner och jag har mina djur och en massa annat och jag känner att jag har väl rätt att leva och just nu så vill jag faktiskt göra det också. Leva. 

Och nitarmbandet sen...det åker inte i soporna. Kanske jag kan återanvända nitarna till något. Det skulle vara awesome om jag skulle kunna göra det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar