Sidor

onsdag 3 september 2014

Jag har tänkt. (eller "I finally managed to embrace my inner weirdo"

 Jag har tänkt så mycket idag på saker och ting.
Jag har tänkt på hur folk inte verkar fatta hur okej jag är med mig själv för tillfället. (Sorry, det låter lite konstigt sagt, men förhoppningsvis så förstår ni.) Jag har alltid känt mig udda liksom. Ända sedan jag gick i dagklubben från och med att jag var 3 så har jag varit annorlunda. Inte för att jag var så annorlunda då, men tydligen så var jag det enligt för jag fick ju inte vara med. Det har väl typ varit så sedan dess, jag har varit en outsider. Jag blev en ensamvarg.
 I högstadiet förstod jag att att jag behöver inte följa strömmen och att det inte riktigt är min grej att följa strömmen. Att de kommer inte att tycka om mig mer för det (och en del hade faktiskt en hel del emot mig, utan att jag visste vad jag hade gjort förutom att inte vara "snygg" och jag hade burrigt hår i stället för plattat. Där kring 2008-2009 så skulle man platta håret tupera upp det på något sätt. Det skulle spreta på något fult sätt.)         
Då jag gick i gymnasiet så hörde jag åtminstone aldrig någon prata skit om mig så att jag hörde det och folk var inte elaka mot mig men jag kände mig alltid som den där konstiga, tysta... Konstig, störande och säger konstiga saker eller fel sak eller något riktigt löjligt.
Men nu, det här senaste halvåret så har jag börjat att liksom acceptera det att jag säger konstiga saker och är lite weird ibland. Jag har börjat tycka om det ibland. Det är liksom jag och det känns inte så farligt mera. Men om jag säger att jag är konstig så får jag höra att jag "låtsas vara". Jaha, så nu är jag fake också...? Fast nej, jag är väl jag bara. Dessutom så var det konstig jag sa att jag var. Inte snäll.
Jag säger inte att jag vill vara konstig, jag accepterar att jag känner mig weird. Eftersom jag alltid har varit det. Det är okej. Plus att det är roligt att ge folk lite att tänka på. Jag är en knepig jäkel.


Jag sa väl att jag hade tänkt. Det blev mycket om mig nu. De brukar väl säga att folk gillar att tala om sig själva. Att om man är på dejt så kan man ha den man är på dejt med att prata om sig själv... (om jag någon gång slulle vara på en dejt ,ed en kille så skulle jag säga "berätta din livshistoria i detalj!" och så skulle jag sitta där och humma.) Jag tycker inte om att prata om mig själv längre...att skriva går men prata...neh. Förr var det lätt hänt att folk ofrivilligt fick veta en hel del om mig för jag kan minsan babbla på. Men nu kom jag fram till att det går inte att ha det så. Man måste noga välja vem man ger VIP-biljetter åt i sitt liv. 

                

Shut up, bitch... Jo, vissa skulle så behöva få höra hur de själva låter. Kanske förstå att även fast de har en dålig dag så skulle de gärna kunna tänka lite på att de inte har rätt att säga vadsomhelst heller. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar