Sidor

söndag 16 mars 2014

Han ser mig och jag ser honom och vi är varandras men jag vet inte hur jag ska få det till en rubrik.

Alltså jag är så lycklig och fundersam och på samma gång så gråter jag liksom... Jag har Sniff och jag är lycklig över vad vi två har tillsammans.
Vi kompletterar varandra. Jag är inte hel utan honom och jag tror nog att jag har betytt någonting för honom också. Någonting.
Men de senaste månaderna så har vi sett förbi varandra. Han såg aldrig åt mitt håll då jag såg på honom åtminstone. Jag tror att det var jag. För jag såg förbi honom och var stressad och tänkte inte. Det går aldrig med honom. Om man ska nå fram till honom så måste man vara lugn och se honom. Han är inte den som accepterar vadsomhelst. Att nå fram till honom var svårt, som att knäcka en riktigt komplicerad kod...och sen finns det en massa buggar och konstigheter som man kommer fram till att finns där...typ. Som att "man kan säkert fara någonstans själv med Sniff och gå men man får aldrig vända och gå hem tillbaka för då tycker han att man kan göra det hela tiden och då han stannar och tycker att man kan gå hem så får man aldrig bli stressad och arg för det funkar inte med honom." 
Det är mycket med Sniff som jag har kommit fram till. Hur känslig han är egentligen och han tycker inte om då man klänger på honom eller att man är stökig och låter högt. 
Och jag kom fram till det, att det är just det som jag inte är. För jag är inte den som talar högt eller så. Jag brukar tycka att ingen ser mig eller liksom räknar med mig för jag säger ingenting och dessutom så låter jag ingen komma nära mig för att jag känner mig obekväm då. Men Sniff ser, han ser det som jag försöker dölja. Om jag ger honom tillräckligt med utrymme så ser han mig. Jag började nästan gråta ikväll eftersom det var så länge sen någon såg det sist och att det är de saker med mig som jag inte tycker är så bra hela tiden, de är bra då jag är med honom.
Den senaste tiden har vi börjat se varandra igen och ikväll så märkte jag att det är sådär bra ännu. 
Och det gör mig lycklig.
Vi har aldrig heller behövt bevisa någonting eller visa vad vi kan eller så. Ändå vet jag att vi är speciella och har någonting unikt.


Och ärligt talat, jag vet inte om någon. Ni. Förstår vad det här handlar om...eller kanske någon. Ni. Gör det. Det är inte rocket science och inte heller något som jag har hittat på bara för att jag så gärna vill utan det handlar om att vi helt ser och känner varandra.
Jag tycker också att ingen får säga att det här är någonting normalt. Sniff och jag är inte normala heller riktigt. Jag tror nog att det finns andra som också upplever liknande men det är ju faktist individuellt hur man upplever saker och ting. Men jag blir förolämpad om någon bagatelliserar eller tycker det jag just skrivit är löjligt.


Idag så var vi och gå lite. I månskenet. Det finns inte så mycket att säga om det. Men vi var och gå. I månskenet. Han är nog så pass i skick. Faktiskt. Jag sa ju att vi inte har någonting att bevisa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar